Razzlecats Silver Jaguar
Kategori: Allmänt
Jag har länge sagt nu att jag inte tänkt blogga något mera. Men ibland känns det skönt att får skriva av sig hära, eftersom att jag verkligen inte kan visa mina känslor för andra människor.
Jag har i alla fall en sån enorm ångest, allt är tomt inombords och det här är det värsta jag går igenom. Alla kanske inte förstår, men jag har tappat min allra bästa vän, min älskade katt.
Den 7 Februari, 2001, föddes Razzlecats Silver Jaguar. Brittiskt Korthår. Knubbis eller Nallen som han alltid kallats. Han var den killen som var störst i kullen, redan från första början såg alla att det skulle bli något fantastiskt av den katten. Vår familj hade en sån tur som fick ta hem denna stora kille när han var nog stor att flytta från sin mamma.
Det var kärlek vid första ögonkast för både mig och min syster. Vi alla var så fäst vid denna katt. Vi fick vara med under hela hans uppväxt. När han blev äldre började vi att ställa ut han, han hann på ganska många utställningar och de flesta som såg honom tyckte att han var så underbart vacker och stor. Han slutade som BIS Klubbkatt när vi beslöt oss för att sluta med utställning eftersom att han inte trivdes med det. Men inte gjorde det något, huvudsaken var att vi fick ha honom lycklig hemma hos oss. Åren gick och Knubbis blev äldre. Han var en katt som man bara inte kunde låta bli att pussa på när han kom förbi.
Han hade alltid en himla bra matlust, och skinka var hans favorit!
Knubbis har alltid varit en kung, det är han som bestämt över dom andra katterna, och han har nog gett dom spö gång på gång..
Men han hade ett hjärta av guld, oss ville han inget illa. Han var våran söta lilla pojke.
För drygt en vecka sen märkte vi att kan började bete sig konstigt. Han förstod inte riktigt hur han skulle hoppa ner från fönstret till stolen då han skulle komma in. Några dagar gick och då började han att vandra omkring, han kunde gå runt bordet flera varv, vingla in i vattenskålen, gå in i väggen och man kunde nästan tro att han inte såg någonting.
Vi ringde till veterinären och fick en akut tid för att komma och undersöka honom. Inga fel hittades, de tog prover och undersökte men de fanns inga fel.
Smärta är svårt att hitta på katter, så veterinären gav honom smärtstillande, för att beteendet kunde bero på att han hade ont någonstans. Vi skulle ge han medicin i tre dagar och de skulle genast ge verkan om det va det som var felet.
Natten mot Fredagen sov jag nere i soffan i vardagsrummet. Knubbis kom in och la sig på mattan ett tag sen började han att vandra. Han gick och gick, jag pratade men honom och försökte hålla fast han. Hans blick var alldeles tom, man trodde nästan att han gick i sömnen. Det värsta var att han kunde knappt gå, och några gånger ramla han och inte tog sig upp.
Jag var förtvivlad och orolig, att se sin katt bete sig så dära gjorde ont i hjärtat. Fredag morgon var det inte bra med han. Han låg bara ner och kunde inte resa sig upp.
Jag ringde direkt till veterinären och fick en akut tid igen. Jag grät och grät, ville veta vad felet var. För jag ville inte förlora min bästa kille.
Vi körde till veterinären, jag var nervös hela vägen, och då vi var framme och fick komma in ville benen på mig bara ge vika. Veterinären kom in, han lyssnade på hjärtat och jag hoppades på att de skulle hitta felet så att han kunde botas.
Knubbis orkade inte stå, han var nästan livlös. När veterinären sa, att det finns inget vi kan göra, det är bäst att han får somna in, rasade min värld samman.
Det var hjärnan det var fel på, han kunde haft en hjärnblödning. Och det gick inte fixa.
Att stå där och hålla om sitt djur och veta att han snart skulle få somna in var det värsta jag varit med om. Jag har aldrig gråtit så mycket, jag kunde knappt andas eller stå på mina ben.
Avlivningen gick stilla och fint till. Han fick sakta somna in med hans älskade ägare. Dom som alltid älskat honom av hela sitt hjärta. Idag har jag begravt honom.
Jag har tappat min älskade katt, han som betydde allt för mig. Han var min bästa vän och jag älskade honom över allt annat. Många säger ''men det är ju bara en katt''. Men så är det inte, han tillhörde vår familj och vi älskade våran Knubbis.
Det finns ingen katt längre som tigger mat av mig när jag äter. Vars tog mig katt vägen som alltid la sig på bordet när man skulle slå in presenter? Han man alltid gav en skinka till och alltid gav en kram då man kom hem från skolan. Jag kommer nästan aldrig mer behöva ''rulla av mina kläder'' för han som löste mest hår av alla är borta från mitt liv. Jag kommer aldrig mer höra hans mjuka tassar gå längst golvet, aldrig mera höra han.
Varför hände det hära min katt? Han var bara 12 år, och kunde levt så många år till! Du lämnade oss allt för tidigt, älskade vän. Jag kommer aldrig kunna sluta gråta, kommer aldrig känna mig glad igen, för jag tappade min bästa vän. Livet är så enormt orättvist.
Knubbis själ lever vidare, och han kommer komma hit och hälsa på oss igen det vet jag.
Men en dag är det du och jag igen, då kan vi vara med varandra förevigt. Denna katt kommer alltid finnas i mitt hjärta, kommer aldrig att glömma en sån underbar kung.
Jag är glad att jag hann tatuera en bild på dig på min arm, då kan jag kolla och minnas hur fin du var. På drygt en månad ska jag tatuera in hans namn på handleden. Ännu ett minne av dig, för du lämnade oss allt för tidigt.
Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, hos mig kommer du att finnas kvar. Fina älskade katt, jag saknar dig så.
Älskade, bästa du, snälla kom tillbaka till mig.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Vila i frid min stora kille..
Jag har i alla fall en sån enorm ångest, allt är tomt inombords och det här är det värsta jag går igenom. Alla kanske inte förstår, men jag har tappat min allra bästa vän, min älskade katt.
Den 7 Februari, 2001, föddes Razzlecats Silver Jaguar. Brittiskt Korthår. Knubbis eller Nallen som han alltid kallats. Han var den killen som var störst i kullen, redan från första början såg alla att det skulle bli något fantastiskt av den katten. Vår familj hade en sån tur som fick ta hem denna stora kille när han var nog stor att flytta från sin mamma.
Det var kärlek vid första ögonkast för både mig och min syster. Vi alla var så fäst vid denna katt. Vi fick vara med under hela hans uppväxt. När han blev äldre började vi att ställa ut han, han hann på ganska många utställningar och de flesta som såg honom tyckte att han var så underbart vacker och stor. Han slutade som BIS Klubbkatt när vi beslöt oss för att sluta med utställning eftersom att han inte trivdes med det. Men inte gjorde det något, huvudsaken var att vi fick ha honom lycklig hemma hos oss. Åren gick och Knubbis blev äldre. Han var en katt som man bara inte kunde låta bli att pussa på när han kom förbi.
Han hade alltid en himla bra matlust, och skinka var hans favorit!
Knubbis har alltid varit en kung, det är han som bestämt över dom andra katterna, och han har nog gett dom spö gång på gång..
Men han hade ett hjärta av guld, oss ville han inget illa. Han var våran söta lilla pojke.
För drygt en vecka sen märkte vi att kan började bete sig konstigt. Han förstod inte riktigt hur han skulle hoppa ner från fönstret till stolen då han skulle komma in. Några dagar gick och då började han att vandra omkring, han kunde gå runt bordet flera varv, vingla in i vattenskålen, gå in i väggen och man kunde nästan tro att han inte såg någonting.
Vi ringde till veterinären och fick en akut tid för att komma och undersöka honom. Inga fel hittades, de tog prover och undersökte men de fanns inga fel.
Smärta är svårt att hitta på katter, så veterinären gav honom smärtstillande, för att beteendet kunde bero på att han hade ont någonstans. Vi skulle ge han medicin i tre dagar och de skulle genast ge verkan om det va det som var felet.
Natten mot Fredagen sov jag nere i soffan i vardagsrummet. Knubbis kom in och la sig på mattan ett tag sen började han att vandra. Han gick och gick, jag pratade men honom och försökte hålla fast han. Hans blick var alldeles tom, man trodde nästan att han gick i sömnen. Det värsta var att han kunde knappt gå, och några gånger ramla han och inte tog sig upp.
Jag var förtvivlad och orolig, att se sin katt bete sig så dära gjorde ont i hjärtat. Fredag morgon var det inte bra med han. Han låg bara ner och kunde inte resa sig upp.
Jag ringde direkt till veterinären och fick en akut tid igen. Jag grät och grät, ville veta vad felet var. För jag ville inte förlora min bästa kille.
Vi körde till veterinären, jag var nervös hela vägen, och då vi var framme och fick komma in ville benen på mig bara ge vika. Veterinären kom in, han lyssnade på hjärtat och jag hoppades på att de skulle hitta felet så att han kunde botas.
Knubbis orkade inte stå, han var nästan livlös. När veterinären sa, att det finns inget vi kan göra, det är bäst att han får somna in, rasade min värld samman.
Det var hjärnan det var fel på, han kunde haft en hjärnblödning. Och det gick inte fixa.
Att stå där och hålla om sitt djur och veta att han snart skulle få somna in var det värsta jag varit med om. Jag har aldrig gråtit så mycket, jag kunde knappt andas eller stå på mina ben.
Avlivningen gick stilla och fint till. Han fick sakta somna in med hans älskade ägare. Dom som alltid älskat honom av hela sitt hjärta. Idag har jag begravt honom.
Jag har tappat min älskade katt, han som betydde allt för mig. Han var min bästa vän och jag älskade honom över allt annat. Många säger ''men det är ju bara en katt''. Men så är det inte, han tillhörde vår familj och vi älskade våran Knubbis.
Det finns ingen katt längre som tigger mat av mig när jag äter. Vars tog mig katt vägen som alltid la sig på bordet när man skulle slå in presenter? Han man alltid gav en skinka till och alltid gav en kram då man kom hem från skolan. Jag kommer nästan aldrig mer behöva ''rulla av mina kläder'' för han som löste mest hår av alla är borta från mitt liv. Jag kommer aldrig mer höra hans mjuka tassar gå längst golvet, aldrig mera höra han.
Varför hände det hära min katt? Han var bara 12 år, och kunde levt så många år till! Du lämnade oss allt för tidigt, älskade vän. Jag kommer aldrig kunna sluta gråta, kommer aldrig känna mig glad igen, för jag tappade min bästa vän. Livet är så enormt orättvist.
Knubbis själ lever vidare, och han kommer komma hit och hälsa på oss igen det vet jag.
Men en dag är det du och jag igen, då kan vi vara med varandra förevigt. Denna katt kommer alltid finnas i mitt hjärta, kommer aldrig att glömma en sån underbar kung.
Jag är glad att jag hann tatuera en bild på dig på min arm, då kan jag kolla och minnas hur fin du var. På drygt en månad ska jag tatuera in hans namn på handleden. Ännu ett minne av dig, för du lämnade oss allt för tidigt.
Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, hos mig kommer du att finnas kvar. Fina älskade katt, jag saknar dig så.
Älskade, bästa du, snälla kom tillbaka till mig.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Vila i frid min stora kille..
